Det blev inte alls som jag tänkt…


I 7 veckor har det varit mycket privat.
Barn varannan vecka och full fart där med alla aktiviteter, mina föräldrar kom en helg, jag firade födelse, svärföräldrarna bodde till och från hos oss i några veckor och så fick och har jag dragit med en hjärnskakning.

Jag har andats djupt. Och vi har löst allt, som faktiskt gått smidigt och bra men någonstans har jag sett vecka 8, ”Då är det bara jag och kärleken”

Och så närmade sig vecka 8. Jag kände hur mycket jag behövde den, den där lugna veckan men sedan kom lite saker till. Kärleken skulle resa bort på jobb, en av tjejerna kom extra en kväll, en annan ville hälsa på och själva ville vi hälsa på vänner. ”Ok, 4 kvällar, men det är lugnt” tänkte jag och hann väl inte tänka mer förrän jag fick stort jobb och kärleken ryggskott.

Jag tror att många har det just såhär. Man kör på, längtar till helgen eller sommarsemestern, därför man orkar snurra på det där ekorrhjulet lite till. Så sätter man allt på ”sen” och då är det lätt att besvikelsen blir så enormt stor, för som man längtat, väntat, räknat och bitit ihop… och då faller man. Beroende på hur mycket man bitit ihop tidigare. Hur länge och hur hårt. Ju längre och mer, desto mer faller man.

Så…. jag personligen tänker 2 saker:

  1. Det man kan fundera på, om det är värt att bita ihop så mycket och länge att man inte kan ta när livet sedan svänger (för att inse hur det är nu samt att det kanske är dags för en förändring)
  2. Vänta lite….vad har man väntat på, egentligen? Något speciellt ni skulle göra tillsammans? Fast, tillsammans kanske ni kan göra på annat sätt… för jag tror att man kanske satt upp då ”vara tillsammans” och det finns ju massor av andra saker man kan göra tillsammans! Även om det inte blev som tänkt

Jag hann också tänka, att nu blev det inte alls som jag tänkt. Men… jag ville ha jobbet, jobba lite då och då under helgen är då helt okej för mig. Och kärleken med ryggskott, vi kanske inte behöver springa eller göra så avancerade grejer, vi kanske göra andra saker – tillsammans. Det var ju det vi ville vara. Vi ville bara vara tillsammans.

Så det var vi. Visst hann vi jobba och ta mandom ryggen. Vi bestämde också att vi inte skulle ha bokade tider, ta dagarna som de kom och det blev ju hur bra som helst! En promenad på Djurgården, där vi även fick in lite värmande och fantastisk god soppa utomhus! Även en solig promenad i Helleasgården runt en sjö, jag fick äntligen äta våfflor som jag längtat efter och så avslutade vi helgen med bio.

Saker och ting blir inte alltid som tänkt utan allt handlar om hur vi tar det. Hur vi väljer att ta det och egentligen, inställningen. Vad har vi för inställning när saker händer oss? Har vi inställningen att livet bara ska flyta på och funkar varenda dag? Och stämmer den bilden av verkligheten in på någon du känner? Jag känner ingen som har det så… så jag fortsätter ha öppet sinne när det kommer till förändring, det kanske inte alltid blir som man tänkt, ibland kan det till och med bli bättre….

Kommentera