Discovering The Planet

När min vän Daniela för något år sedan frågade om jag ville skriva krönika hur mitt liv i Thailand på vintern såg ut, så svarade jag givetvis JA! Och när frågan kom våren 2019 om att bli skribent (på denna fantastiska reseblogg) så var svaret åter igen JA.

Känns kul att både få äran och möjligheter att skriva hos Discovering The Planet, men också arbeta med Daniela och Göran som är nära vänner. Ser fram emot att få dela med mig av världen och äventyr genom mina ögon.

Här nedan kan du läsa mina texter:

Discovering The Planet – skribent Malin Gustafsson

Föreläsning

Föreläsningar

2009 förändrades hela mitt liv av den personliga resa jag gjorde. 17 år som latmask, storrökare, fast i ekorrhjulet, orkade knappt jogga 60 meter. Ca 1 år senare tog jag veteran SM silver i just 60 meter.

Mina föreläsningar vänder sig till företag, skolor, organisationer och föreningar. De inspirerar, skakar om och ger verktyg hur man som individ kan förstå tankarna samt hantera utmaningar och stressiga situationer. Jag bjuder på mina egna livserfarenheter och en del skratt men också eftertänksamhet och djupare insikter. Så hur kan jag hjälpa er att LADDA OM?

Du hittar mina föreläsningar HÄR

Create your businesslife – Academy

ACADAMY. För dig som: vill starta/bygga/lyfta ditt företag. Som vill vara egenföretagare och bygga på DINA drömmar.

Passar även dig som:

  • vill tjäna extrapengar
  • idrottsungdom som vill satsa på sin karriär och förstår vikten av att bygga starkt varumärke
  • vill göra något nytt i livet men vet inte vad
  • är nyfiken på att driva eget och vill prova på såhär på avstånd och i egen takt

Anmäl dig sommarmånaderna juni eller juli och få 2000 kr i rabatt!

Läs mer HÄR

Cyklat till Paris på 7 dagar

Med Team Rynkeby Kristianstad. En magisk vecka på så många olika sätt! Insamlingen till Barncancerfonden, att vårt lag tog oss cyklande till Paris, att det gick så bra för mig, att jag nu efteråt har så fina minnen och vänner för livet. Här nedan kommer veckan dag för dag:

 

Känslan…
…. när man står redo och klar med grymt BIG leende och bara vill börja cykla
…. när man cyklar iväg och det bara känns… SÅ bra
… när stämningen är härligt skön
… när det inte blir som tänkt, så tänker man/gruppen om och bara gör det bästa 
… när man cyklar in på hotellet och inser att man cyklat varenda meter av alla 21 mil
… när Fredrik summerar första dagen och säger ”MAGISKT”

Då är man fan glad ?

—————————————————————————

20 mil och den här donnan Malin har cyklat varenda meter idag också, alltså, jissus ? #ettstoppitaget

Ösregn direkt imorse och olalala, NU förstår jag alla träningstimmar i regn och hagel, vi skulle fixa det här och DET gjorde vi men vi var glada när vi kom fram…

Hände också en ny sak… Det kom ett backparti och förr hade jag bett om att få cykla på för att klara backen men nu kände jag mig superpigg och såg hur andra kämpade så jag hjälpte dem, pushade och ja, äntligen kunde jag ge tillbaka för alla de gånger jag har behövt och fått hjälp i backarna ??

Ibland har man det lätt, ibland är det tufft, ibland vet man att det kommer tuffa backar närmsta dagarna… men det är bara att mata på, kämpa, trampa och främst – fortsätta att le, vi är på väg till Paris??

—————————————————————————-

Idag har jag ramlat med stående cykel för jag hade en klossklick som satt fast och fick lut över med kroppen, så nu har jag gjort och kan det ✌?

Sol första dagen, regn andra så idag varierade vi oss med blåst ✌?

Nu börjar det kännas lite här och där, för alla så det är ingen idé att gnälla så jag sjunger. Och ler. Hejar. Och trampar. Och är först på maten vid varje stopp ?

Jag cyklar fortfarande och kan bara skaka på huvudet åt hela situationen, jissus vad som kan hända på 3 månader liksom. Och ja, benen fortsätter sova men det verkar ju uppenbarligen gå att cykla så jag trampar på. Men vad skönt det var att komma fram, pusta ut, äta lite till, en varm dusch och häng med min sovkompis Mim.

Snart middag, infokväll och höra om morgondagen då den ”berömda” backen väntar men den siktar jag på att ta ?

Tack alla för alla hejarop! Ni är underbara ❤️

—————————————————————————-

Skitväder gånger 3. Alltså 3 som 3000… Kissepaus efter 3 mil och man insåg att varenda sak man hade på sig låg slickat på kroppen, allt var mer än blött. Och så av med de kläderna, kissa och sen TA PÅ de våta och kalla kläderna igen och så iväg och då öppnade sig himlen ännu mer ?

Frukosten vid 8 mil var som värsta hallelujamoment ?? Så, tufft att köra vidare och kanske också för att jag började känna mer i nacken. Nina har knäckt mig varje kväll men nu stramade det ner i ryggen. Till slut kom tårarna och då kom även en grym nerförsbacke där man i detta väder fick ligga på bromsarna och voilà så gjorde det ännu mer ont. 

När vi stannade inför den ”berömda” backen för fix och pepp så var jag lite låg men bara till en belgisk tjej kikade ut från fönstret på andra våningen där vi stod och skällde något i sådär 5 minuter. Alltså jissus vad hon skrek något av någon anledning, vi förstod ju inte henne… ?

Backen var tuff men gjorde tappert och bra första försök. Även andra och tredje och ja, upp kom jag till slut. Härlig känsla ?? Sedan var det ”bara” några mil kvar och vi anlände här till hotellet i Belgien och jag räknar nu ner till det som räddat mig många gånger dessa dagar – MAT ?

Fyra dagar nu och fortfarande cyklat varenda meter, jissus… Och tack igen för alla hejarop, tack 

—————————————————————————-

”Jag har luktat på infektioner som luktar bättre” Den kommentaren fick vi om våra skor imorse så denna dag började med gapskratt ??

”En liten backe i början” sas det men alltså, vi har olika definitioner på liten tänkte jag när jag besegrade berget… ?

Sedan hade vi äcklig backe. Och en till. Och en till, det tog liksom inte slut (sammanlagt blev det ca 17 mil backe idag…) Relativt pigg så jag bara trampade på, gick mer än bra och till slut fick jag kommentaren: ”Malin, magiskt bra”

Fredriks ord och jag log (och fnittrade för mig själv) så en glad Malin till lunch men sedan började det…

Den äckliga nedförsbacken kom och jag fick hålla hårt på bromsen vilket var svårt eftersom jag inte har 100% styrka i mitt grepp sedan dag 1 och det stack från nacken ner i ryggen. Asfalten blev sämre så lite guppigt hela tiden vilket kändes som knivar in i det 2 cm öppna såret i ljumsken. Ny backe, givetvis… och låren började kännas stumma. Tårarna rann fram till fikan då jag gick iväg, hittade en buske att kissa bakom och där var en nässla jag upptäckte försent… skit, pust och stön ?

Men Coca Cola och Nutella smakade gott, liksom stunden för mig själv i skuggan och så läste jag alla kommentarerna jag fått från gårdagens inlägg. Så rörd! Och så grät jag lite men då av annan anledning och så var det dags för sista etappen på 4 mil…

Det var en tyst Malin hem och en del ville säga högt hur ont det gjorde överallt men… jag ser och vet att fler har ont, så det liksom kvittar och känns onödigt. Så jag var tyst och trampade på och voilà, plötsligt var vi framme och jag fick säga check på att cyklat varenda meter även dag 5 ???‍♀️

Det blev en lång kram efteråt med grymma och bästa Ida ❤️

Imorgon väntar ny backig dag men alltså, har man klarat 5 dagar och fått så mycket pepp från så många och så lägger man till tjockt pannben som jag tror fan har dubblats denna vecka, då är man ganska laddad… ????‍♀️

Åter igen, tack alla! Pussar, kärlek och guldmedalj till alla som på något sätt är med mig på denna resa 

—————————————————————————-

Vad säger man… klarade även hela dag 6 och jag fortsätter att både skaka på huvudet och le ännu större ???‍♀️????

”Cykling känns” sa Paul på första träningslägret och det tog jag fasta på för japp, det känns. Både här och där men jag trampar på, uppenbarligen…

Jag konstaterar även att Sverige är ett platt land så är det någon som vill påstå annat, cykla ner till mig nu så är jag beredd på att ta en diskussion… ?

Jobbig men fantastisk dag! Skönt att komma fram, att klarat såhär långt och imorgon är det bara liiiiite till innan vi glider in i Paris ??

Dagen avslutades med finfin teaterföreställning som gav gapskratt, grisövning, Mc Donalds glass och sista medaljutlämningen. Och ännu fler gapskratt. Och lite tårar. Det är känslosamt att göra denna resa med ett gäng och det känns… ja, det känns både glatt och ledsamt att det snart är över.

Nu går jag och lägger mig. LADDA OM och göra mig redo för sista dagen. Jag ska fortsätta le… som jag har gjort hela resan, med vetskapen att jag fått några riktigt fina vänner för livet. Det känns fint 

—————————————————————————-

Sista morgonen… dagen D… det kändes… ☺️ ”Ta en vän och ställ upp er” sa Fredrik och jag tittade direkt på Polle, givetvis ville jag cykla in till Paris med honom!

Polle är… Polle. Och jag skulle inte bara kunna skriva en bok om honom, jag skulle kunnat skriva en serie i 16 delar. Han har verkligen lyst upp veckan, gett mig sjukt många leende, skratt och goa kommentarer ?

Att komma fram… slappna av, förstå vad vi gjort, tårarna började rinna och det var en hel del kramar. Alla i gänget har verkligen börjat på sin ruta 1 och därifrån hoppat några steg, utvecklats så lika glad jag är för min egen prestation, så har det varit grymt inspirerande att se andras resa ??

Några bestämde sig för att ta en runda till Eiffeltornet och jag var inte sen att hänga på. ”Heeelt galet” mumlade jag flera gånger, för 3 månader sedan cyklade jag inte och nu cyklar jag mitt inne i Paris”.

Vi hamnade mellan ett danskt och norskt Team Rynkeby gäng och det där kändes mäktigt, ca 100 personer ”gulingar” glida på Paris gator ??

Kvällen avslutades med middag och insikten att det kommer att kännas tomt. Och konstigt. Ett annorlunda år, på många sätt, 3 månaderna har det hänt massor för att avsluta med en magisk vecka… Jag har hängt med detta gäng 10 månader och nu är det över. Eller… ”Varje slut är början på något nytt”, frågan är bara vad… 

—————————————————————————-

2 april var första passet utomhus med Team Rynkeby Kristianstad och det var också den dag jag lärde mig att det tydligen var några klossar som skulle skruvas på under skorna för att fästa, inte konstigt att jag inte klarat det de 3 gånger jag varit ute på gatan och försökt… ??

6 veckor senare låg jag inlagd på sjukhus i 4 dagar och blev sen utskriven med svullna sovande stickande ben. Och käpp.

7 veckor senare sov fortfarande mina ben, men jag hade fått ihop mina 300 mil och var redo att cykla! 

1 vecka senare och sammanlagt 14 veckor, är jag nu i Paris, har gåshud över hela kroppen, tårarna bara rann när vi kom till Team Rynkebys samlingsplats, vi har fått ihop ofantligt mycket pengar som går direkt till Barncancerfonden! Och… Jag vet hur dålig jag faktiskt var där i början på att cykla, jag vet det men jag vet också hur jag kämpat, slitit och aldrig gett upp och idag är jag så GALET glad och stolt att jag lyckats cykla hela vägen till Paris! ??

Så ja, en ny föreläsning om pannben och koll på tankar lär definitivt komma framöver ☺️

Tack ALLA som stöttat och hejat på mig på denna resa, ni är många och heeeelt fantastiska ❤️ Att stå vid Eiffeltornet och lyfta min järngulakompis, wow… – I did it!!! ?‍♀️??

Cykelrekord och pannben

FYRA varv runt Ivösjön och så lite till för att få jämna siffror så sätter nu check på nytt cykelrekord och 20 mil ????‍♀️ Alltså, det känns… haha ja, det känns ?

Första gången jag cyklade 1 varv så sa Hannas pappa: ”Bra men sen ska du cykla 4 varv” ? Så redan då bestämde jag mig för att fixa 4 varv och ja, sjukhusvistelsen sköt upp det lite men nu är det klart ? Och jag utnämner mig nu till Ivösjönruntexpert, ni kan fråga mig om allt, jag kan nog det mesta nu… ?

Idag fick kroppen jobba och munnen vara tyst och LADDA OM för morgondagen för då ska Team Rynkeby Kristianstad till Trygga Fitness kl.18.00 för att prata om projektet så kom dit och lyssna, få svar på frågor och lite inspiration och energi. Vi syns där ?

Haha jissus, 4 varv själv, hallå pannben 

 

Träningsläger på Bornholm med Team Rynkeby

På min privata Facebooksida har jag skrivit om hur mitt ben somnade under en cykeltur, åkte in, blev inlagd och låg på strokeavdelningen i 4 dagar. Jag har kämpat för att försöka komma ifatt och jag har förstått att varenda pass är viktigt så det här var som det var 300 steg tillbaka och dessutom har jag fortfarande stickningar, domningar och svullna ben så ja, hoppet har varit upp och ner. Tveksam inför träningsläger i Bornholm (herregud, mina ben sover ju) men jag följde med och såhär var det i korta drag:

Dag 1. Att avsluta en kväll med solnedgång och gapskratt, det är fint det ??
Att cykla 12 mil med knasiga ben, det är skumt det, men jaja, check på det ??
Nu LADDA OM inför morgondagens cykling med att sova gott och ignorera att jag för tredje dagen i rad måste ställa klockan, jissus vad jobbigt  Detta skrev jag på min Facebook och jag var så glad! Visst var det jobbigt och i början sjukt obehagligt med sovande ben och jag skulle kunnat vara rädd att benet skulle somna helt igen som det gjort tidigare men nej, jag försökte slappna av och det gick bra. 

Dag 2. Cyklade några mil. Tog ett moget beslut. Laddade och laddad. Sjukt besviken. Tårar. En stund för mig själv. Havet. En vän ringde. Gick tillbaka. Släppte dagen. Skön sommarkväll. Åt middag. Flätade. Korvbröd till efterrätt. Frös. Musikquiz. 1 rätt av 14. Nu LADDA OM, ny dag i morgon!
Godnatt säger laddad Malin  Detta skrev jag på min Facebooksida och jag konstaterade att även Isaberg dag 2 verkar vara den sämsta dagen för mig på träningsläger. Jag hade lite mer stickningar i benen på morgonen, och lite i fötterna som gjorde det svårt att klicka ur med skorna så jag vilade en sträcka. Sedan är detta ingen projekt som är mitt utan vi är ett lag och jag vet i början när det pratades om självinsikt ”Laget före jaget”. Och redan där gav jag en tumme upp, lovade att jag kommer aldrig säga emot om det är beslut jag inte gillar. För vad jag än tycker, tänker eller känner, så finns det en grupp som bestämmer vad som är bäst för gruppen men besviken kan och får man vara men man accepterar och går vidare. Och herregud, livet består av besvikelser ibland och det handlar inte om dessa, det handlar om hur du handskas med dem och jag är bra på att LADDA OM. 

Dag 3. Backträning dag 3 och jag var redo! Jag matade på i backarna som var sjukt branta, långa och sega. Har äntligen slutat tänka ”KÖTTA” när jag ser en backe utan lugnt och fint, ett trampsteg i taget, även idag men sen kom en tanke: ”Malin stanna, du kommer att dö” Det var så jobbigt…
Men pannbenet var redo och tanken efter var:
”Malin, hur besviken var du igår?” Jamen se där ja, då gick det betydligt enklare upp… ?
Jag är nöjd med träningslägret! Både med cykling och antalet gapskratt. Detta projekt går inte riktigt att förklara… och det svajar friskt i tankar, känslor och hopp om att detta kommer att gå, lite extra efter min sjukhusvistelse men… Klarar jag dessa dagar med stickande, domnande knasben, hur bra blir det då när de vaknar… DET tar jag med mig från denna tripp. Tack grymma gänget för allt ni ger, lär mig och för toppendagar 

Detta skrev jag på Facebook och det var så oerhört härligt när både en tår och jag rullade in på campingen efter sista passet, sådan skön avslutning! Härliga dagar, mycket nyttigt, åter igen lärt mig massor och för första gången efter sjukhusvistelsen så känns det riktigt bra och – det här klarar jag! Men jag kände också att jag hade mer så dagen efter begav jag mig ut på en liten runda som blev lite längre än jag tänkt… Och dessa rader och cykling avslutade mitt andra träningsläger med Team Rynkeby Kristianstad.

”Nej, jag vill mer” tänkte jag när vi rullade in på campingen igår en sista gång och träningslägret var slut. Så då bestämde jag mig för att cykla som idag. Ivösjön runt var planen. 
Och är man pigg efter det så kan man lika gärna fortsätta till Sölvesborg. 
Och är man i Sölvesborg så kan man lika gärna fortsätta till Hällevik.
Och är man i Hällevik så kan man ju ändå prova den där (ursäkta mig), jäkla backen…
Och har man kämpat uppför där, så kan man ju passa på att andas ut på Jills veranda.
Och cyklar man åt Blekingehållet, så cyklar man hem genom Valje.
Och cyklar man hem genom Valje så kan man också passa på att ta Smugglarrundan.
Och cyklar man den rundan så kommer man till Gualöv och då måste man ju titta inom Eea.
Och ser man att man är nära en magisk gärna, så måste man förlänga rundan hem så det liksom blir den där magiska gränsen.
Så nu sätter jag check på 10 mil med ett stoooort leende ????‍♀️

Tankar om mitt första cykelträningsläger

Det har tagit några dagar att landa efter träningslägret med Team Rynkeby Kristianstad som vi hade i helgen i Isaberg. Det var så mycket intryck och jag ska se här om jag kan försöka beskriva det på ett bra sätt och jag tänker här då bara projektet cykling, vi har ju även välgörenhetsbiten.

Ett större gäng med samma mål, att cykla till Paris, det är det gemensamma för gruppen och bra grund att alla strävar mot samma. Men sedan lägger vi till en hel del olikheter. Ålder, cykelerfarenhet, våra tankar hur det ska gå till, olika känslor, hur vi tar saker, hur vi upplever stress, hur vi hanterar tankarna som ploppar upp, hur vi är mot varandra, hur vi tar feedback, hur vi tar en backe… säger jag som fortfarande tänker ”kötta” när jag ser en backe men tydligen ska det vara helt annat tänkt…

När vi i vanliga livet lär känna nya människor så är det oftast en startstrecka där man lär känna varandra men här är det lite som att vi hoppar över denna bit för direkt slängs vi in och ska göra något skitjobbigt så vissa sidor hos en får man se lite tidigare och även visar sina egna. Sjukt intressant och sjukt imponerad av Fredrik som ska försöka få ihop oss som grupp, få oss att köra säkert och inget lätt jobb för honom… men han gör det himla bra!

FREDAG – 13 mil var tanken och vi gled iväg in i skog, på småvägar, man hörde vissa som sa hur fint det var men alltså jag hade stenfokus rakt fram, att börja med en vurpa för att jag tittar på utsikten kändes inte som en början jag ville ha… Backarna var jobbiga. Jag fick flera händer på ryggen (inte samtidigt..), jag kämpade och körde på tills Patrick la handeln på ryggen och kände att jag inte hjälpte till att trampa: ”Du kanske ska vila lite”. Eftersom benen helt domnat av så instämde jag och körde åt sidan där servicebilen hämtade upp mig, då vek sig benen helt. Sur satte jag mig i bilen men masserade och fick igång dem så efter 1 mil när vi stannade så hoppade jag ut och sa: ”Jag kan cykla igen”. Liiiite surt att jag missade den där milen… men jag tänkte LADDA OM, snart är det en ny dag, DÅ ska jag köra hela passet!

LÖRDAG – Godmorgon mens… Alltså vad fan… Några mil, jobbigt med backar sedan stopp. Servicebil stannade, frågade vad jag hade ont men jag tog min verktygslåda med ”tillbehör” och sprang ut i skogen. Efter sådär 20 meter kände jag hur kallt det var om fötterna. Kärr. Ställde mig på en sten sedan…. ingen vacker syn, jissus. Mådde illa, ont i magen, tvingade mig att sova och ja, där försvann några timmar. Sedan – piggare. Johanna hade 2 ägg, vid nästa stopp tog jag keso och lite annat smått och gott, energi tänkte jag eftersom jag missat lunchen och nu kände att jag skulle kunnat cykla sista sträckan och det gjorde jag också. Samma känsla som i fredags, surt att inte cyklat hela rundan på 19 mil men det blev i alla fall 7 mil… men nu, LADDA OM, snart är det söndag och ännu en chans!

SÖNDAG – Fortfarande knasmage men sjukt laddad! Inte så mycket backar, gick lugnt och fint, kände mig stark och pigg, fyllde på med energi och det var en jobbig bit där precis innan lunch och jag förstod inte alls Anna som borde sett hur jag kämpade som sa: ”Tyngre växel nu Malin”. I min hjärna så borde hon säga lättare, varför tyngre när det redan var jobbigt liksom…? Jag fick förklaringen och jag fick lunch. Ca 1 mil kvar hörde jag… och jag var så glad för jag förstod att jag skulle klara hela denna dag, eller glad till Fredrik sa att jag skulle cykla med Paul och jag förstod att då var det säkert något jobbigt. Som backar. Och japp. Backar kom, jag fick en hand på ryggen och sen domnade låren av och man undrar ju lite om man ska flagga för det eller ignorera… jag sa något typ ”Åh, mina lår” varpå Paus svarade: ”Cykling känns” Oooook… så jag trampade på. Vi avslutade med backen upp till liften som var låååååång och testa i alla fall sas det och även om jag inte orkade så långt så testade jag. Sedan cyklade vi tillbaka och jag var så sjukt glad att jag klarat en hel dag!

Tror att jag skriver ett annat inlägg om tankar som ploppade upp som popcorn mer än vanligt i helgen, heeeelt galet massa negativa tankar men jag är glad att jag inte utvecklar dem mer eller spänner mig och tänker ”Åh, måste tänka positivt, måste tänka positivt” för det gör jag inte, jag låter helt enkelt de vara och lägger inte så stor vikt vid dem. Men som sagt, annat inlägg.

Svagheter – Japp, jag börjar alltid med det. Samma här, kanske borde bli ett inlägg om den biten och hur jag tänker men lite snabbt tänker jag svagheter – så att jag kan förbättra dem! Kondition, backar, måste lära mig stå lite när jag cyklar är mina svagheter och dessa måste förbättras nu eller helst igår.

Styrka – Pannbenet… Jag kämpar och är fokuserad på uppgiften men är även lyhörd, lyssnar på feedback och rättar till.

Andra saker:

  •  Jag är tyst när jag cyklar. För jag behöver verkligen koncentrera mig på att orka cyklingen och hade jag pratat mycket då så hade jag inte orkat cykla och det är ju ändå den biten som är viktigaste. Så lägger man sig bredvid mig så har man en ganska tyst cykelkompis
  • När jag kämpar och har det jobbigt, så vill jag inte ha någon ramsa ”Åh hej, trampa på” som sägs glatt utan konkreta tips, tystnad eller ”Cykla nu på Malin” är sådant som uppskattas mest
  • Däremot så kände jag efter varje pass att jag gärna vill ha en kram av någon och höra bra jobbat. Det har jag inte riktigt känt tidigare att jag behövt men jo, det kändes faktiskt himla bra så det får jag nog se till att få framöver 🙂
  • ”Det fixar du lätt” hör jag lite då och då från andra och stopp, detta är inte lätt för mig, jag får verkligen kämpa, denna trötthet har jag inte varit med om tidigare så fixar lätt gör jag inte men jag kommer se till att jag ska fixa det
  • ”Malin, är det bara du som har det jobbigt?” Jag är i ett team och jag hade inte fått för mig att berätta/dela med mig hur det går för andra så undrar man om någon annan, så får man fråga denna person, här kommer jag fortsätta bara skriva om mina tankar och funderingar

Dagen efter som i måndags, hade jag inte träningsvärk. Trött och som att jag gjort något men inte mer och man skulle kunna tolka det som att jag hade en superkropp… ELLER… som att jag inte tagit ut det där allra sista. Och det är här tröttheten kommer in, jag kan ta i mer. Så, i måndags stack jag ut och tog en runda runt sjön på 5 mil. I värsta blåsten så tiden var inte så bra men tekniken, shit vad häftigt att märka att man lärt sig massor bara i helgen! Sedan behöver jag kanske inte ropa ”HÅÅÅÅÅLA” när jag är ute och cyklar själv…

Så, först blev det ytterligare 28 mil på lägret som jag var lite sur över att det inte blev mer… men jag rättade till det lite med 5 extra mil. 3 mil idag onsdag och så redan antal trampande mil och jag är nu uppe i 85 mil på 5,5 vecka. Haha, får jag kalla mig cyklist nu eller… 😉

GLAD ÖVER:

  • Att jag (än så länge) har 17 vänner på Facebook som går in och skänker 1 kr mil jag cyklar, till vår teamkassa, där överskottet sen går till Barncancerfonden. Vill du bli vän nummer 18, 19 eller 20 så är det bara att hojta till 🙂
  • Och så är jag sjukt glad över min chef som låter mig ta sovmorgon när kroppen kräver det och att man även kan jobba från sängen när benen behöver vila lite, olalala vad skönt!

I morgon är en ny dag och – ”Cykling känns” 

”Är det lite jobbigt så är det bara att trampa på”


I Stockholm förra veckan träffade jag även Anders Olsson som skrivit boken ”Medveten andning” (läs den om ni inte redan har gjort det) och pratade om mina luftvägar och andning, hur det ställer till min cykling. Med tipsen i tankarna så kämpade jag i söndags med gänget och det gick bra i sådär 4 mil innan ovädret kom och ja, sedan var det tufft. Sur… var jag och det är samma med cyklingen, har jag väl bestämt mig för något så vill jag gärna klara det direkt, även om jag bara har cyklat 15 pass. Kom ihåg Fredrik som bad oss första passet utomhus räcka upp handen alla som var erfarna, jag räckte upp handen där efter att ha tänkt att jag ändå hade cyklat sådär 7 pass… Utan att kunna växlar, cyklat med cykelskor och ja, det är kanske bra att ändå ha den inställningen men tja, vi har alla saker vi får jobba på. Vara nybörjare, ta emot hjälp, det går inte lätt direkt eller är enkelt, det här är saker jag får jobba med.
 
Och andningen. Idag blev Ivösjön runt där det var 2 fokus. Få in 5 mil och andas med stängd mun. Inte det lättaste men det blev lättare, funkade även i backarna och sista milen, åhhhh, jag var så glad, det gick så bra!
 
Det är genom utmaningar vi utvecklas. Och det är nyttigt, både att utvecklas men även öppna upp, prova något nytt, känna sig lite ”dålig”… (för hur tar vi det…?) och fortsätta när det är klurigt, jobbigt eller tar emot. Som min farfar sa när han 3 veckor innan hans 90-årsdag och vi cyklade Smugglarrundan på nästan 2 mil. Han frågade vilken växel jag hade haft i under rundan och jag flinade, jag hade ju givetvis ingen aning, jag hade anpassat den efter rundan men frågade honom: ”Vilken växel hade du själv då?”
 
”3:an, är det jobbigt så är det bara att trampa på”
 
Även om det gäller cykling eller annat i livet så kan vi se det just så. Saktar vi in och anpassar oss efter allt annat omkring oss eller, är det vi som bestämmer farten, inte ger upp utan trampar på även om det är tufft och jobbigt? Min farfar är klok som en bok och han är SÅ med mig i detta… ”Är det lite jobbigt så är det bara att trampa på”
 
Så jag trampar på. Jag är lyhörd att lyssna och lära. Jag lär mig om mina brister och försöker sänka ribban att jag vill klara allt direkt och ta emot hjälpen när jag får den. Nu ska jag bara få kontroll på andningen och öka liiiiite till med benen så jag kommer upp i samma fart som gänget. Det borde jag klara denna vecka… 😉
En intressant artikel om näsandning hittar du HÄR

Pass två… jag surade, bröt och grät

Måste börja med att nämna att efter alla skador och skit med min kropp (som ibland får mig att känna mig som en 90-åring men det är ju annan story) så har jag många gånger varit i valet och kvalet, ”Ska och kan jag träna?” och jag har ALDRIG tränat om jag varit/känt mig dålig, min hälsa är alltid prio 1 så med den faktan så hoppas jag slippa kommentarer ”Du kanske skulle låtit bli att träna idag” Tack och kärlek för att du låter bli <3

Jag fick lite feberhalsont efter Dubai och sov väl bort halva onsdagen och natten, innan jag vaknade bättre på torsdagen men fortsatte vila för jag visste att Långfredagen innehöll långpass med Team Rynkeby. Jag tvingade i mig bra med mat (fylla på energi dagen innan har jag hört och jag lyder). Jag funderade om jag skulle eller inte och på kvällen hade jag bestämt mig för att jag skulle cykla och på morgonen kändes det bra så iväg. 1 mil till samlingsplatsen, lugnt och fint för att verkligen känna, låta benen rulla och efter att jag fått hjälp av Paul med min hjälm (vaddå man känner sig som ett barn när någon rättar till ens hjälm) så cyklade vi iväg. Solen blåste men det lurade oss lite för det var inte så skönt eller vindstilla men det kändes bra och ja, jag har inte så mycket koll på något mer än cyklarna framför men plötsligt var vi i Hällevik sedan var vi vid Hanöbåten och där stannade vi. Skit under skorna och plötsligt kände jag mig även som en häst när serviceteamet grävde bort den skiten…

Iväg igen och sedan var vi nog på Rockfestivalen. Liten del av mig hoppades på mat… men bananer, coca cola och kaffe satt faktiskt också ganska bra och jag var pigg och glad. Sedan kom den där backen. Och nej, jag vet inte vilken men det spelar ingen roll… Den där backen som inte är så skön, speciellt inte som när det då blåser motvind och man har dåliga luftvägar, dessutom inte riktigt vet hur man ”ska ta” backarna och japp, jag gjorde fel. Ida… finaste Ida la handen på ryggen och såg till att jag kom upp, sen berättade hon att hon gjort samma fel som mig förra året och så berättade hon hur man ska göra. Jag lyssnade och sög åt mig, ”nästa backe tar jag” tänkte jag men andningen hade blivit ansträngd så nästa backe kändes också svår. Och nästa. Andningen fick ingen återhämtning och det gick liksom åt fel håll. Idas hand hjälpte, sedan tog hennes man Jakob över och sedan var det lunch. 7 mil var klart, min röst var helt borta men ja, ibland kan väl jag också vara tyst då…

Mat i magen intogs på Vånga bensinmack och medan andra fyllde på bensin så fyllde vi på med energi. Jag var laddad och hörde 3-4 mil till. ”Amen det är ju inget” tänkte jag (haha det är ju galet hur min inställning kring mil har ändrats, vaddå ”bara”) och jag förstod rundan. Jakob upptäckte att jag inte hade växlat med vänstra växlarna och jag fick erkänna att jag aldrig hade förstått det där med vänstra växlarna och inte hade använt dem… (tänkte att jag skulle göra det en dag japp, sen, någon gång) men visst blev det lättare efter det… 😉 Men så kom backe och ja, det gick snabbare utför med andningen, Jakobs hand på min rygg och jag kämpade på, vände kinden mot vinden lagom mycket för att ändå se framåt och vid Bäckaskog slott började de där konstiga ljuden jag hade bli mer intensiva. Det varken lät eller kändes bra, ”Lite till, det är ju inte långt kvar” hann jag tänka men runt hörnet vid Kjuge kull kände jag bara att ”Nu, är det bra, nu måste jag stanna” så då stannade jag. Jag var sååå nära hemma, bara 1,5 mil… och jag var så sur. Stanna så nära är som om en sprinter skulle stanna efter 95 meter på 100 meter, det gör man ju bara inte.

Det är jobbigt när huvudet vill mer än kroppen. Det är jobbigt när man får en tanke att man ”förhalar hela gruppen” (även om jag faktiskt inte ens la märke till de andra, kanske någon mer som hade det tufft. Det är jobbigt när man får ”ge upp”. Det är jobbigt att känna att man vill ju klara att cykla själv, inte klara det bara för att man har en hand på ryggen. Det är jobbigt när tankar kommer som ”Klarar inte ens detta, hur ska det då gå med Paris”. Det är jobbigt med glada hejarop när man kämpar i en backe… tycker jag och jag tror nog att det var några som nu vet att jag inte gillar det nej… 😉

Väl hemma försvann ”blåsljuden”, andningen kom ner (rösten är fortfarande borta) och ja, jag får nog börja använda min astmamedicin igen efter att varit från den 2 år. Kände mig ledsen och sur om vartannat. Jag grät. Ibland eller ofta tror jag nog att jag är Superwoman. Så van att klara mig själv, jag kör på, envis och fokuserad. Men ibland händer sådant här som får mig att inse att jag faktiskt är mänsklig. Det går inte alltid som man tänkte eller hoppas men det är ok.

Men bort med det nu och fokus på det jag mer upplevt idag för WOW, vilka människor och grupp! Att Fredrik bara får ihop oss… imponerad som tusan! Serviecteamat… när man stannar så stod de där och bara serverade det som fanns, var beredda på allt och jag gillar dem redan, de ger mig ju mat och energi! Gruppen i sig, härliga människor som skrattar och hejar, kollar hur det är och ja, bryr sig. Fint det där. Och så Ida och Jakob… idag vill jag ge guldmedaljer, diamanter och lite till för utan dem hade det inte ens gått så långt. Jag tänker på handen på ryggen, alla tips jag fick och lärde mig, de lät mig sura när jag behövde det… (jo, när jag kämpar och har det jobbigt så surar jag) så tack, tack TACK till er <3

Väl hemma som sagt var jag så sur, började gnälla och sedan grät jag en skvätt till innan jag hoppade in i en varm dusch. En lång en. Efter duschen hade Fredrik skrivit något med pannben och jag hann tänka ”Vad fan, skiter väl i pannben, ge mig nya luftvägar istället” (sorry Fredrik) men sedan skrattade jag, hur suuuuur kan man vara då… och sedan hade jag tydligen surat klart. Gudskelov är jag inte sur ofta och det vänder lika snabbt som det kommer!

Första passet med gruppen var grymt bra och kul, andra var fan ta mig skittråkigt och tufft så spännande att se hur det tredje passet med gänget kommer att bli…

Några av fotona är från vår Facebooksida, ni följer väl oss? Om inte så hittar du oss HÄR

Självdistans, våga prova och ha kul, då blir livet allt lite roligare!

Första passet utomhus med Team Rynkeby Kristianstad idag.

”Provat och kan klicka i och ur skorna” fick vi information av Fredrik tidigare i veckan att man skulle klarat och ja, jag köpte ju mina skor först denna vecka… men sedan var jag ute på gatan. Provade, testade, provade lite till och kände mig allmänt trög, hur kunde det komma sig att alla kunde ”knäppa” men det gick inte alls för mig? 2 timmar innan jag skulle köra idag till träningen så gav jag upp och skickade iväg massa meddelande till ”cykelfolk” i hopp om att någon skulle svara och visst fick jag svar: ”Men lilla vän, var är dina klossar?”

Självdistans… har jag så erkänner att de där klossarna hade jag inte koll på, visste inte att de fanns eller vilken funktion de har men alltså, nu förstår jag varför det inte gått att klicka i och ur… ?

Jag är lite van att sådant här händer mig och ja, det är pinsamt kanske och man skrattar när man hör det men det är just det det är, något att skratta åt, om man bjuder på det och det gör jag. ”Hade jag ALDRIG berättat” var det en som sa när jag en gång i tiden avslöjade något roligt jag trott och sjungit i sådär 20 år men alltså, om någon kan skratta och bli glad av något som sagts eller hänt, det är ju bara kul att bjuda på den. Och numera har jag slutat sjunga ”Vi ska dansa in i ån”… ?

Jag kände mig som sagt inte alls så säker med skorna när jag kom dit.. så Fredrik sa ”löparskorna på till en början” och ja, Fredrik är ju min cykelGud nu som jag har tänkt att lyssna och lära av så mycket det bara går (han är grym, klart och tydligt och rakt på, gillas) så jag cyklade iväg med mina löparskor på vilket har funkat de 8 pass jag hittills har cyklat men på plats vid backen så vågade jag prova med en sko. Gick och kändes bra så omgång 2 hade jag båda på och ja, jisses! Tänk att jag varit så rädd för detta… (kan ju även berott på att jag inte fick på dem utan klossar…) men ja, det var bara att prova. Våga prova.

Sedan skulle vi iväg. Och alltså ett stort gäng, cykla i grupp, nybörjare med riktigt duktiga cyklade och ja, känna av varandra, känna på farten och så tog vi oss runt, ca 3 mil tror jag det blev.

Vi stannade ibland och mycket information och regler men jag bara log. Inte bara jag förstod jag när Lindah utbrast: ”Härligt att se alla le” och det var just det som vi gjorde. Log. Personligen kände jag skön runda, hamnade bredvid Roger som jag inte pratat med så mycket och fick bra samtal där. Eller ja stackaren, han är ju sjukvårdare så vi gick igenom mitt register med krämpor. Kände/känner mig riktigt gammal när jag gör det… men läget är som det är, jag anpassar mig lite, är aldrig dum utan backar när jag får känningar och tränar smart. Det gör ju att jag idag faktiskt kan träna, dessutom känna mig stark och någorlunda frisk, tänk om jag varit dum och bara kört på för mycket, då hade jag varit skadad. Eller vad hade jag hänt om jag lyssnade på den där läkaren som sa 2008: ”Du kommer aldrig kunna att springa/träna med din rygg”, vilken tur att jag inte lyssnade och litade på honom… Så tränar man smart, anpassar och vågar lyssna på sin kropp, så blir träning mer kul. Och jag har kul och idag hade jag jätte kul! Alltså skitkul!

Men det är ju det, kul när man bjuder på något skratt, skratta tillsammans med andra, vågar utmana sig, när man känner att man får lite mer kontroll och lär sig och när vi kom fram så var jag inte bara glad att Roger hjälpte mig av med skorna (måste lära mig det också…) utan jag log så stort det bara går. Vilken grymt bra, kul och härlig början på ett häftigt äventyr! Sa jag att jag tyckte att det var skitkul…. #kankanskebliencyklistavmigändå

In och gilla, följ och heja på oss HÄR