Kategoriarkiv: Träning/kost

Utmaning, vandring och geocaching

En utmaning väntar mig och kärleken om några månader och vill eller mer jag har börjat träna lite vandring eftersom jag är helt nybörjare på det. Det har blivit några rundor här i Rudan som är friluftsområde och naturreservat. Jätte fint och jag älskade Rudan från dag 1!

En gång tillsammans, en gång med cyklande barn och två gånger har jag gått själv. Det har varit ca 2 timmar jag har varit ute och då med en ryggsäck på ca 15 kg. Idag var det dock dags för något nytt.

Planen var att gå lite längre och kärleken tog mig till Paradiset som är ett naturreservat. Och så öppnade vi appen Geocaching. Osäker om jag hört talas om det och inte lagt det på minnet bara men nu fick jag det både förklarat och fick underbara timmar ute i skogen där vi passade på att ”cacha” lite. Att det funnits sedan 2000 och kom från USA har jag kollat upp nu. Att jag tänker lite Pokemon tänker jag också inte är så konstigt men mest såg jag det som:

  1. Skattkarta där vi hittade flera skatter och fick skriva vår signatur på att vi varit där
  2. Ett sjukt bra sätt att distrahera mig på

Jag är ingen van vandrare eller rättare sagt nybörjare och att bära tungt, det känns och mest ovant. Men nu glömdes det bort lite och istället var jag fokuserad på att hitta dessa platser som vi såg via appen. Och det slutade med att vi var ute och vandrade i 4 timmar, dubbelt så länge än vad jag tidigare har gjort så japp, mycket nöjd!

När det gäller vandringen så var jag lite spänd i övre rygg/nacke, men då har jag också lärt mig att spänna lite mer vid höften för att liksom vila ryggen och det gjorde nytta. Att fylla på mat och dryck innan man liksom behöver det, blir min utmaning då jag kan bita ihop länge samt att det går snabbt när energin försvinner. Att det sedan var vår ”fira 6 månaders dag” var också kul för att vara tillsammans och göra något fick vi verkligen till idag. Det var det vi ville och det var det vi fick, samt bra träning och frisk luft, härlig dag! Rekommenderas verkligen så ut och prova om du ännu inte provat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

NYTT hälsokonto

När jag nu efter något år haft Instagram, haft lite omröstningar, skrivit med följare, hört med vänner som arbetar med sociala medier och förstår att en del följer mig för att de vet vem jag är och för att jag byggt företag medan andra vill ha min hjälp inom område hälsa. Och båda ”grupperna” vill ha mer av sin del så därav väljer jag nu att dela upp det lite.

MÅ DITT BÄSTA JAG – @trainmotivation

Här kommer det bli motivation för träning, träningsglädje, hälsa, lite kost, Mental träning, tankar, tips och inspiration. Fysiska utmaningar. Må bra – inifrån och ut

NÅ DITT BÄSTA JAG – @laddaom_malin

Om företagande, entreprenörsskap, business, passiva inkomster, bakom scen, galna idéer samarbete, arbeta smart och hur jag arbetar med varumärke och sociala medier. Den inriktningen, att driva företag kan man nog enklast sammanfatta det.

Känns riktigt gott att äntligen landat i beslutet och jag är redo att hjälpa fler nu när alla får/följer det man vill följa, eller varför inte följa båda!

 

LADDA OM och komma i form

Det var en utmaning att anmäla sig till Team Rynkeby Kristianstad och cykla till Paris 2017, det visste jag att det skulle bli och det blev ju inte lättare av att mina ben både somnade och svullnade upp 2 månader innan vår avcykelresa. Men jag tog mig till Paris (med sovande svullna ben) och de fortsatte vara just så ända fram till 1:e januari. Vilket är helt märkligt… Men det var då de vaknade. Men i alla fall, i oktober kände jag att jag behövde ta en total träningspaus (jag hade ju trots allt tränat på ganska bra under året och kroppen var inte i 100 % bra form) och jag bestämde mig för 3 månaders paus, alltså året ut. I samma veva blev jag kär (med allt det innebär med god mat men att också hoppa runt på rosa moln, man glömmer liksom av att planera och hålla sig till planen) och då kom även resor som tog både energi och tid.

Det var inte bara benen som vaknade i januari utan även en hosta som var både jobbig och ansträngande. Vilket inte var så lätt ens att jobba då jag använder rösten både när jag föreläser och coachar. Så. Jag fick lugnt fortsätta vila, att reta upp hostan ännu mer var inget alternativ. Precis när jag trodde att det började lägga sig och gjorde mig redo för att träna, DÅ blev jag sjuk och fick börja på en penicillinkur.

Jaja, då jag är svensk mästare på att LADDA OM… dvs ta nya tag när sjukdomar och skador slår till, så var jag ganska lugn och gjorde mig istället redo för att komma igen. Så jag börjar… idag. En måndag, givetvis börjar man en måndag 😉

Jag tänker mig 35 dagar väldigt strikt. Och mitt mål:

  • Tillbaka till rutiner och äta mat jag mår bra av. Inte så mycket mejeri och gluten
  • Börja lugnt med powerwalk för flåset men snart hoppas jag på både styrketräning och konditionsträning
  • Då vet jag också att jag kommer att minska både med vikt och cm vilket jag hade mått bättre av, för mycket på båda just nu och
  • Ta en dag i taget och mitt mål är att varje kväll säga check och vara nöjd

Dag 1 känns det knas att skriva men ”Jag är sjukt laddad” på men det är jag och jag har en plan som känns både bra men också som jag vet funkar för mig. Uppdatering kommer, både här, på Facebook men säkerligen Instagram mest och då under stories.

Hur går det för dig med din kost och träning? Har 2018 börjat som du ville med din hälsa? 

Cyklat till Paris på 7 dagar

Med Team Rynkeby Kristianstad. En magisk vecka på så många olika sätt! Insamlingen till Barncancerfonden, att vårt lag tog oss cyklande till Paris, att det gick så bra för mig, att jag nu efteråt har så fina minnen och vänner för livet. Här nedan kommer veckan dag för dag:

 

Känslan…
…. när man står redo och klar med grymt BIG leende och bara vill börja cykla
…. när man cyklar iväg och det bara känns… SÅ bra
… när stämningen är härligt skön
… när det inte blir som tänkt, så tänker man/gruppen om och bara gör det bästa 
… när man cyklar in på hotellet och inser att man cyklat varenda meter av alla 21 mil
… när Fredrik summerar första dagen och säger ”MAGISKT”

Då är man fan glad ?

—————————————————————————

20 mil och den här donnan Malin har cyklat varenda meter idag också, alltså, jissus ? #ettstoppitaget

Ösregn direkt imorse och olalala, NU förstår jag alla träningstimmar i regn och hagel, vi skulle fixa det här och DET gjorde vi men vi var glada när vi kom fram…

Hände också en ny sak… Det kom ett backparti och förr hade jag bett om att få cykla på för att klara backen men nu kände jag mig superpigg och såg hur andra kämpade så jag hjälpte dem, pushade och ja, äntligen kunde jag ge tillbaka för alla de gånger jag har behövt och fått hjälp i backarna ??

Ibland har man det lätt, ibland är det tufft, ibland vet man att det kommer tuffa backar närmsta dagarna… men det är bara att mata på, kämpa, trampa och främst – fortsätta att le, vi är på väg till Paris??

—————————————————————————-

Idag har jag ramlat med stående cykel för jag hade en klossklick som satt fast och fick lut över med kroppen, så nu har jag gjort och kan det ✌?

Sol första dagen, regn andra så idag varierade vi oss med blåst ✌?

Nu börjar det kännas lite här och där, för alla så det är ingen idé att gnälla så jag sjunger. Och ler. Hejar. Och trampar. Och är först på maten vid varje stopp ?

Jag cyklar fortfarande och kan bara skaka på huvudet åt hela situationen, jissus vad som kan hända på 3 månader liksom. Och ja, benen fortsätter sova men det verkar ju uppenbarligen gå att cykla så jag trampar på. Men vad skönt det var att komma fram, pusta ut, äta lite till, en varm dusch och häng med min sovkompis Mim.

Snart middag, infokväll och höra om morgondagen då den ”berömda” backen väntar men den siktar jag på att ta ?

Tack alla för alla hejarop! Ni är underbara ❤️

—————————————————————————-

Skitväder gånger 3. Alltså 3 som 3000… Kissepaus efter 3 mil och man insåg att varenda sak man hade på sig låg slickat på kroppen, allt var mer än blött. Och så av med de kläderna, kissa och sen TA PÅ de våta och kalla kläderna igen och så iväg och då öppnade sig himlen ännu mer ?

Frukosten vid 8 mil var som värsta hallelujamoment ?? Så, tufft att köra vidare och kanske också för att jag började känna mer i nacken. Nina har knäckt mig varje kväll men nu stramade det ner i ryggen. Till slut kom tårarna och då kom även en grym nerförsbacke där man i detta väder fick ligga på bromsarna och voilà så gjorde det ännu mer ont. 

När vi stannade inför den ”berömda” backen för fix och pepp så var jag lite låg men bara till en belgisk tjej kikade ut från fönstret på andra våningen där vi stod och skällde något i sådär 5 minuter. Alltså jissus vad hon skrek något av någon anledning, vi förstod ju inte henne… ?

Backen var tuff men gjorde tappert och bra första försök. Även andra och tredje och ja, upp kom jag till slut. Härlig känsla ?? Sedan var det ”bara” några mil kvar och vi anlände här till hotellet i Belgien och jag räknar nu ner till det som räddat mig många gånger dessa dagar – MAT ?

Fyra dagar nu och fortfarande cyklat varenda meter, jissus… Och tack igen för alla hejarop, tack 

—————————————————————————-

”Jag har luktat på infektioner som luktar bättre” Den kommentaren fick vi om våra skor imorse så denna dag började med gapskratt ??

”En liten backe i början” sas det men alltså, vi har olika definitioner på liten tänkte jag när jag besegrade berget… ?

Sedan hade vi äcklig backe. Och en till. Och en till, det tog liksom inte slut (sammanlagt blev det ca 17 mil backe idag…) Relativt pigg så jag bara trampade på, gick mer än bra och till slut fick jag kommentaren: ”Malin, magiskt bra”

Fredriks ord och jag log (och fnittrade för mig själv) så en glad Malin till lunch men sedan började det…

Den äckliga nedförsbacken kom och jag fick hålla hårt på bromsen vilket var svårt eftersom jag inte har 100% styrka i mitt grepp sedan dag 1 och det stack från nacken ner i ryggen. Asfalten blev sämre så lite guppigt hela tiden vilket kändes som knivar in i det 2 cm öppna såret i ljumsken. Ny backe, givetvis… och låren började kännas stumma. Tårarna rann fram till fikan då jag gick iväg, hittade en buske att kissa bakom och där var en nässla jag upptäckte försent… skit, pust och stön ?

Men Coca Cola och Nutella smakade gott, liksom stunden för mig själv i skuggan och så läste jag alla kommentarerna jag fått från gårdagens inlägg. Så rörd! Och så grät jag lite men då av annan anledning och så var det dags för sista etappen på 4 mil…

Det var en tyst Malin hem och en del ville säga högt hur ont det gjorde överallt men… jag ser och vet att fler har ont, så det liksom kvittar och känns onödigt. Så jag var tyst och trampade på och voilà, plötsligt var vi framme och jag fick säga check på att cyklat varenda meter även dag 5 ???‍♀️

Det blev en lång kram efteråt med grymma och bästa Ida ❤️

Imorgon väntar ny backig dag men alltså, har man klarat 5 dagar och fått så mycket pepp från så många och så lägger man till tjockt pannben som jag tror fan har dubblats denna vecka, då är man ganska laddad… ????‍♀️

Åter igen, tack alla! Pussar, kärlek och guldmedalj till alla som på något sätt är med mig på denna resa 

—————————————————————————-

Vad säger man… klarade även hela dag 6 och jag fortsätter att både skaka på huvudet och le ännu större ???‍♀️????

”Cykling känns” sa Paul på första träningslägret och det tog jag fasta på för japp, det känns. Både här och där men jag trampar på, uppenbarligen…

Jag konstaterar även att Sverige är ett platt land så är det någon som vill påstå annat, cykla ner till mig nu så är jag beredd på att ta en diskussion… ?

Jobbig men fantastisk dag! Skönt att komma fram, att klarat såhär långt och imorgon är det bara liiiiite till innan vi glider in i Paris ??

Dagen avslutades med finfin teaterföreställning som gav gapskratt, grisövning, Mc Donalds glass och sista medaljutlämningen. Och ännu fler gapskratt. Och lite tårar. Det är känslosamt att göra denna resa med ett gäng och det känns… ja, det känns både glatt och ledsamt att det snart är över.

Nu går jag och lägger mig. LADDA OM och göra mig redo för sista dagen. Jag ska fortsätta le… som jag har gjort hela resan, med vetskapen att jag fått några riktigt fina vänner för livet. Det känns fint 

—————————————————————————-

Sista morgonen… dagen D… det kändes… ☺️ ”Ta en vän och ställ upp er” sa Fredrik och jag tittade direkt på Polle, givetvis ville jag cykla in till Paris med honom!

Polle är… Polle. Och jag skulle inte bara kunna skriva en bok om honom, jag skulle kunnat skriva en serie i 16 delar. Han har verkligen lyst upp veckan, gett mig sjukt många leende, skratt och goa kommentarer ?

Att komma fram… slappna av, förstå vad vi gjort, tårarna började rinna och det var en hel del kramar. Alla i gänget har verkligen börjat på sin ruta 1 och därifrån hoppat några steg, utvecklats så lika glad jag är för min egen prestation, så har det varit grymt inspirerande att se andras resa ??

Några bestämde sig för att ta en runda till Eiffeltornet och jag var inte sen att hänga på. ”Heeelt galet” mumlade jag flera gånger, för 3 månader sedan cyklade jag inte och nu cyklar jag mitt inne i Paris”.

Vi hamnade mellan ett danskt och norskt Team Rynkeby gäng och det där kändes mäktigt, ca 100 personer ”gulingar” glida på Paris gator ??

Kvällen avslutades med middag och insikten att det kommer att kännas tomt. Och konstigt. Ett annorlunda år, på många sätt, 3 månaderna har det hänt massor för att avsluta med en magisk vecka… Jag har hängt med detta gäng 10 månader och nu är det över. Eller… ”Varje slut är början på något nytt”, frågan är bara vad… 

—————————————————————————-

2 april var första passet utomhus med Team Rynkeby Kristianstad och det var också den dag jag lärde mig att det tydligen var några klossar som skulle skruvas på under skorna för att fästa, inte konstigt att jag inte klarat det de 3 gånger jag varit ute på gatan och försökt… ??

6 veckor senare låg jag inlagd på sjukhus i 4 dagar och blev sen utskriven med svullna sovande stickande ben. Och käpp.

7 veckor senare sov fortfarande mina ben, men jag hade fått ihop mina 300 mil och var redo att cykla! 

1 vecka senare och sammanlagt 14 veckor, är jag nu i Paris, har gåshud över hela kroppen, tårarna bara rann när vi kom till Team Rynkebys samlingsplats, vi har fått ihop ofantligt mycket pengar som går direkt till Barncancerfonden! Och… Jag vet hur dålig jag faktiskt var där i början på att cykla, jag vet det men jag vet också hur jag kämpat, slitit och aldrig gett upp och idag är jag så GALET glad och stolt att jag lyckats cykla hela vägen till Paris! ??

Så ja, en ny föreläsning om pannben och koll på tankar lär definitivt komma framöver ☺️

Tack ALLA som stöttat och hejat på mig på denna resa, ni är många och heeeelt fantastiska ❤️ Att stå vid Eiffeltornet och lyfta min järngulakompis, wow… – I did it!!! ?‍♀️??

”Är det lite jobbigt så är det bara att trampa på”


I Stockholm förra veckan träffade jag även Anders Olsson som skrivit boken ”Medveten andning” (läs den om ni inte redan har gjort det) och pratade om mina luftvägar och andning, hur det ställer till min cykling. Med tipsen i tankarna så kämpade jag i söndags med gänget och det gick bra i sådär 4 mil innan ovädret kom och ja, sedan var det tufft. Sur… var jag och det är samma med cyklingen, har jag väl bestämt mig för något så vill jag gärna klara det direkt, även om jag bara har cyklat 15 pass. Kom ihåg Fredrik som bad oss första passet utomhus räcka upp handen alla som var erfarna, jag räckte upp handen där efter att ha tänkt att jag ändå hade cyklat sådär 7 pass… Utan att kunna växlar, cyklat med cykelskor och ja, det är kanske bra att ändå ha den inställningen men tja, vi har alla saker vi får jobba på. Vara nybörjare, ta emot hjälp, det går inte lätt direkt eller är enkelt, det här är saker jag får jobba med.
 
Och andningen. Idag blev Ivösjön runt där det var 2 fokus. Få in 5 mil och andas med stängd mun. Inte det lättaste men det blev lättare, funkade även i backarna och sista milen, åhhhh, jag var så glad, det gick så bra!
 
Det är genom utmaningar vi utvecklas. Och det är nyttigt, både att utvecklas men även öppna upp, prova något nytt, känna sig lite ”dålig”… (för hur tar vi det…?) och fortsätta när det är klurigt, jobbigt eller tar emot. Som min farfar sa när han 3 veckor innan hans 90-årsdag och vi cyklade Smugglarrundan på nästan 2 mil. Han frågade vilken växel jag hade haft i under rundan och jag flinade, jag hade ju givetvis ingen aning, jag hade anpassat den efter rundan men frågade honom: ”Vilken växel hade du själv då?”
 
”3:an, är det jobbigt så är det bara att trampa på”
 
Även om det gäller cykling eller annat i livet så kan vi se det just så. Saktar vi in och anpassar oss efter allt annat omkring oss eller, är det vi som bestämmer farten, inte ger upp utan trampar på även om det är tufft och jobbigt? Min farfar är klok som en bok och han är SÅ med mig i detta… ”Är det lite jobbigt så är det bara att trampa på”
 
Så jag trampar på. Jag är lyhörd att lyssna och lära. Jag lär mig om mina brister och försöker sänka ribban att jag vill klara allt direkt och ta emot hjälpen när jag får den. Nu ska jag bara få kontroll på andningen och öka liiiiite till med benen så jag kommer upp i samma fart som gänget. Det borde jag klara denna vecka… 😉
En intressant artikel om näsandning hittar du HÄR

Pass två… jag surade, bröt och grät

Måste börja med att nämna att efter alla skador och skit med min kropp (som ibland får mig att känna mig som en 90-åring men det är ju annan story) så har jag många gånger varit i valet och kvalet, ”Ska och kan jag träna?” och jag har ALDRIG tränat om jag varit/känt mig dålig, min hälsa är alltid prio 1 så med den faktan så hoppas jag slippa kommentarer ”Du kanske skulle låtit bli att träna idag” Tack och kärlek för att du låter bli <3

Jag fick lite feberhalsont efter Dubai och sov väl bort halva onsdagen och natten, innan jag vaknade bättre på torsdagen men fortsatte vila för jag visste att Långfredagen innehöll långpass med Team Rynkeby. Jag tvingade i mig bra med mat (fylla på energi dagen innan har jag hört och jag lyder). Jag funderade om jag skulle eller inte och på kvällen hade jag bestämt mig för att jag skulle cykla och på morgonen kändes det bra så iväg. 1 mil till samlingsplatsen, lugnt och fint för att verkligen känna, låta benen rulla och efter att jag fått hjälp av Paul med min hjälm (vaddå man känner sig som ett barn när någon rättar till ens hjälm) så cyklade vi iväg. Solen blåste men det lurade oss lite för det var inte så skönt eller vindstilla men det kändes bra och ja, jag har inte så mycket koll på något mer än cyklarna framför men plötsligt var vi i Hällevik sedan var vi vid Hanöbåten och där stannade vi. Skit under skorna och plötsligt kände jag mig även som en häst när serviceteamet grävde bort den skiten…

Iväg igen och sedan var vi nog på Rockfestivalen. Liten del av mig hoppades på mat… men bananer, coca cola och kaffe satt faktiskt också ganska bra och jag var pigg och glad. Sedan kom den där backen. Och nej, jag vet inte vilken men det spelar ingen roll… Den där backen som inte är så skön, speciellt inte som när det då blåser motvind och man har dåliga luftvägar, dessutom inte riktigt vet hur man ”ska ta” backarna och japp, jag gjorde fel. Ida… finaste Ida la handen på ryggen och såg till att jag kom upp, sen berättade hon att hon gjort samma fel som mig förra året och så berättade hon hur man ska göra. Jag lyssnade och sög åt mig, ”nästa backe tar jag” tänkte jag men andningen hade blivit ansträngd så nästa backe kändes också svår. Och nästa. Andningen fick ingen återhämtning och det gick liksom åt fel håll. Idas hand hjälpte, sedan tog hennes man Jakob över och sedan var det lunch. 7 mil var klart, min röst var helt borta men ja, ibland kan väl jag också vara tyst då…

Mat i magen intogs på Vånga bensinmack och medan andra fyllde på bensin så fyllde vi på med energi. Jag var laddad och hörde 3-4 mil till. ”Amen det är ju inget” tänkte jag (haha det är ju galet hur min inställning kring mil har ändrats, vaddå ”bara”) och jag förstod rundan. Jakob upptäckte att jag inte hade växlat med vänstra växlarna och jag fick erkänna att jag aldrig hade förstått det där med vänstra växlarna och inte hade använt dem… (tänkte att jag skulle göra det en dag japp, sen, någon gång) men visst blev det lättare efter det… 😉 Men så kom backe och ja, det gick snabbare utför med andningen, Jakobs hand på min rygg och jag kämpade på, vände kinden mot vinden lagom mycket för att ändå se framåt och vid Bäckaskog slott började de där konstiga ljuden jag hade bli mer intensiva. Det varken lät eller kändes bra, ”Lite till, det är ju inte långt kvar” hann jag tänka men runt hörnet vid Kjuge kull kände jag bara att ”Nu, är det bra, nu måste jag stanna” så då stannade jag. Jag var sååå nära hemma, bara 1,5 mil… och jag var så sur. Stanna så nära är som om en sprinter skulle stanna efter 95 meter på 100 meter, det gör man ju bara inte.

Det är jobbigt när huvudet vill mer än kroppen. Det är jobbigt när man får en tanke att man ”förhalar hela gruppen” (även om jag faktiskt inte ens la märke till de andra, kanske någon mer som hade det tufft. Det är jobbigt när man får ”ge upp”. Det är jobbigt att känna att man vill ju klara att cykla själv, inte klara det bara för att man har en hand på ryggen. Det är jobbigt när tankar kommer som ”Klarar inte ens detta, hur ska det då gå med Paris”. Det är jobbigt med glada hejarop när man kämpar i en backe… tycker jag och jag tror nog att det var några som nu vet att jag inte gillar det nej… 😉

Väl hemma försvann ”blåsljuden”, andningen kom ner (rösten är fortfarande borta) och ja, jag får nog börja använda min astmamedicin igen efter att varit från den 2 år. Kände mig ledsen och sur om vartannat. Jag grät. Ibland eller ofta tror jag nog att jag är Superwoman. Så van att klara mig själv, jag kör på, envis och fokuserad. Men ibland händer sådant här som får mig att inse att jag faktiskt är mänsklig. Det går inte alltid som man tänkte eller hoppas men det är ok.

Men bort med det nu och fokus på det jag mer upplevt idag för WOW, vilka människor och grupp! Att Fredrik bara får ihop oss… imponerad som tusan! Serviecteamat… när man stannar så stod de där och bara serverade det som fanns, var beredda på allt och jag gillar dem redan, de ger mig ju mat och energi! Gruppen i sig, härliga människor som skrattar och hejar, kollar hur det är och ja, bryr sig. Fint det där. Och så Ida och Jakob… idag vill jag ge guldmedaljer, diamanter och lite till för utan dem hade det inte ens gått så långt. Jag tänker på handen på ryggen, alla tips jag fick och lärde mig, de lät mig sura när jag behövde det… (jo, när jag kämpar och har det jobbigt så surar jag) så tack, tack TACK till er <3

Väl hemma som sagt var jag så sur, började gnälla och sedan grät jag en skvätt till innan jag hoppade in i en varm dusch. En lång en. Efter duschen hade Fredrik skrivit något med pannben och jag hann tänka ”Vad fan, skiter väl i pannben, ge mig nya luftvägar istället” (sorry Fredrik) men sedan skrattade jag, hur suuuuur kan man vara då… och sedan hade jag tydligen surat klart. Gudskelov är jag inte sur ofta och det vänder lika snabbt som det kommer!

Första passet med gruppen var grymt bra och kul, andra var fan ta mig skittråkigt och tufft så spännande att se hur det tredje passet med gänget kommer att bli…

Några av fotona är från vår Facebooksida, ni följer väl oss? Om inte så hittar du oss HÄR

Självdistans, våga prova och ha kul, då blir livet allt lite roligare!

Första passet utomhus med Team Rynkeby Kristianstad idag.

”Provat och kan klicka i och ur skorna” fick vi information av Fredrik tidigare i veckan att man skulle klarat och ja, jag köpte ju mina skor först denna vecka… men sedan var jag ute på gatan. Provade, testade, provade lite till och kände mig allmänt trög, hur kunde det komma sig att alla kunde ”knäppa” men det gick inte alls för mig? 2 timmar innan jag skulle köra idag till träningen så gav jag upp och skickade iväg massa meddelande till ”cykelfolk” i hopp om att någon skulle svara och visst fick jag svar: ”Men lilla vän, var är dina klossar?”

Självdistans… har jag så erkänner att de där klossarna hade jag inte koll på, visste inte att de fanns eller vilken funktion de har men alltså, nu förstår jag varför det inte gått att klicka i och ur… ?

Jag är lite van att sådant här händer mig och ja, det är pinsamt kanske och man skrattar när man hör det men det är just det det är, något att skratta åt, om man bjuder på det och det gör jag. ”Hade jag ALDRIG berättat” var det en som sa när jag en gång i tiden avslöjade något roligt jag trott och sjungit i sådär 20 år men alltså, om någon kan skratta och bli glad av något som sagts eller hänt, det är ju bara kul att bjuda på den. Och numera har jag slutat sjunga ”Vi ska dansa in i ån”… ?

Jag kände mig som sagt inte alls så säker med skorna när jag kom dit.. så Fredrik sa ”löparskorna på till en början” och ja, Fredrik är ju min cykelGud nu som jag har tänkt att lyssna och lära av så mycket det bara går (han är grym, klart och tydligt och rakt på, gillas) så jag cyklade iväg med mina löparskor på vilket har funkat de 8 pass jag hittills har cyklat men på plats vid backen så vågade jag prova med en sko. Gick och kändes bra så omgång 2 hade jag båda på och ja, jisses! Tänk att jag varit så rädd för detta… (kan ju även berott på att jag inte fick på dem utan klossar…) men ja, det var bara att prova. Våga prova.

Sedan skulle vi iväg. Och alltså ett stort gäng, cykla i grupp, nybörjare med riktigt duktiga cyklade och ja, känna av varandra, känna på farten och så tog vi oss runt, ca 3 mil tror jag det blev.

Vi stannade ibland och mycket information och regler men jag bara log. Inte bara jag förstod jag när Lindah utbrast: ”Härligt att se alla le” och det var just det som vi gjorde. Log. Personligen kände jag skön runda, hamnade bredvid Roger som jag inte pratat med så mycket och fick bra samtal där. Eller ja stackaren, han är ju sjukvårdare så vi gick igenom mitt register med krämpor. Kände/känner mig riktigt gammal när jag gör det… men läget är som det är, jag anpassar mig lite, är aldrig dum utan backar när jag får känningar och tränar smart. Det gör ju att jag idag faktiskt kan träna, dessutom känna mig stark och någorlunda frisk, tänk om jag varit dum och bara kört på för mycket, då hade jag varit skadad. Eller vad hade jag hänt om jag lyssnade på den där läkaren som sa 2008: ”Du kommer aldrig kunna att springa/träna med din rygg”, vilken tur att jag inte lyssnade och litade på honom… Så tränar man smart, anpassar och vågar lyssna på sin kropp, så blir träning mer kul. Och jag har kul och idag hade jag jätte kul! Alltså skitkul!

Men det är ju det, kul när man bjuder på något skratt, skratta tillsammans med andra, vågar utmana sig, när man känner att man får lite mer kontroll och lär sig och när vi kom fram så var jag inte bara glad att Roger hjälpte mig av med skorna (måste lära mig det också…) utan jag log så stort det bara går. Vilken grymt bra, kul och härlig början på ett häftigt äventyr! Sa jag att jag tyckte att det var skitkul…. #kankanskebliencyklistavmigändå

In och gilla, följ och heja på oss HÄR 

Från ARMY till Hot Yoga…

Igår kväll var jag i Blekinge, körde ARMY inspirerat pass, tufft och intensiva, lite som ”kör på, vila gör vi sen” Jag hade hört att de var duktiga och ja, det var de. Fysiskt men också att de tog i det där lilla extra, kämpade och körde på, imponerande och inspirerande! Plus för gott gäng och väldigt lättsamt och kul kväll och jag ser fram emot nästa vi träffas.

Idag var det något annat. Nu var jag i Skåne, skulle köra Hot Yoga, hitta fokus och koncentration inåt. Och Hot liksom… Det var lite som att gå in i en bastu. Och där skulle man ligga och samla in sig innan passet började och jag ångrade några sekunder att jag inte väntade utanför… men då hade jag inte varit med om den underbara känslan när dörren öppnades och en kallare vind fläktade det gott… Grymt skönt! 🙂

Jag försökte hänga med, jag gjorde och provade allt, kikade på de andra som var så duktiga och så gudskelov kom Ulrika och ”justerade” mig lite och så försökte jag undvika vännen Monica som också provade, byta blick med henne och jag hade tappat fokus och vi hade säkerligen börjat skratta.

Jag förvånades över:

  • Att Ulrika pratade hela tiden. Jag tänkte mig Yoga och så tidigt på morgonen mer som lugnt och soft, skön start
  • Att en skön en kall vindpust kan kännas sååå skön…
  • Att jag nog inte svettats så mycket tidigare
  • Att jag faktiskt tänkte att det hade varit skönt med ett dopp i havet efteråt…
  • Att vissa rörelser ens kan göras med människokroppar…

Men mest gillade jag när jag och Monica liksom ”fastnade” i skönt läge framåtlutande där vi satt på knäna och Ulrika sa:

”Malin och Monica jag förstår att ni tycker det är skönt där nere men vi andra står upp nu”

Och jag tog givetvis ett prova-på-erbjuda där man får träna hur mycket Yoga man vill under 2 veckor så ja, här ska det provas mer. Men nog även Hot Yoga ännu en gång. En gång är ingen gång” heter det fint och ja, jag bör prova igen. Jag gillar det. Att prova. Något nytt. Dessutom annorlunda. Att våga. Det är uppfriskande och utvecklande.

När var det sist du provade något nytt?

Vill du prova ny träning du inte testat tidigare så kommer ett förslag HÄR

Jag har börjat cykla inför Paris, del 3

14657434_10154120012191379_3585910114649657951_nPass 11 – Min första paus i jobbet stod det ”Cykla Smugglarrundan” på så då fick jag väl ut och cykla då. Till Gualöv, ner till Nymölla för att upptäcka att de stängt av vägen, what…
Cyklade tillbaka och då började det blåsa lite och dessutom duggregna och så nära hem… Men, står det Smugglarrundan så står det! Ner nästa väg till Nymölla och bara fortsätta. Mycket nöjd!

Pass 12, 13, 14 – De passen var en tanke där jag tänkte att jag måste ut och trampa på, lite som att ”Ut och cykla en runda” och jag lyckades tycker jag. Det blev mellan 60-75 min rundor och jag veeeeet att man inte ska lyssna på något så jag cyklade bara på mindre cykelbanor och så lyssnade jag på podd och så var jag hemma.

Pass 15 – Spinning… Det är så lätt att man provar något, kan vara träning men även tex mat, man gillar inte det och så liksom ”är det så, man gillar inte det”. Matväg hände det mig i våras när jag kom till lunchmöte och såg en maträtt som jag bara sa – ”Det där äter jag inte, tycker inte om det” men sedan funderade jag på när jag åt det sist, typ när jag var 8 år… Givetvis provade jag och voila, det var ju gott…

Samma här med spinning. Jag har provat det en gång för sådär 10 år, det var sååå tråkigt och det har satt sig – ”Spinning är tråkigt”. Det är ju inte så att jag gjort det frivilligt… men nu när jag ska cykla med Team Rynkeby så är spinning en bra träning inför det. Ändå har jag dragit mig från det… till idag. Och tro mig, jag tänkte ställa in en halvtimme innan då jag hade råkat somna på soffan men jag tog mig dit, träffade trevliga bekanta ansikten och så var det instruktör Fredrik som också ska cykla till Paris, jag kände mig bekväm. Och så fick jag direkt lära mig saker. Så som…

  • Att man svettas, ta med sig en egen handduk är bra
  • Ställa in cykeln ska man göra… fattar ingenting men ska låta andra som jag känner göra det till mig nästa gång också 😉
  • Man kan klämma sig, så mycket att man blöder (men skyller på Malin B så det kommer att bli straff burpees för henne på måndag… 😉
  • Tydligen ska man även stå och cykla… what! Och det kändes inte alls skönt när man reste på sig och jag fick någon bild där i huvudet på hur cykeln med mig bara välte åt sidan… vilken syn!
  • Kanske titta lite på de andra för sista intervallerna hörde jag inte när det var paus så jag bara körde (fast det kanske egentligen är bra och gav mig extra träning)

14804717_10154147175771379_1293929504_nJag är positiv överraskad! Jag tycker inte att det var kul… men det var inte heller tråkigt, det var helt ok. OCH, jag har redan bestämt att jag ska dit nästa vecka, bara det liksom… Jag tror inte heller att alla saker är ”ens grej” men jag tror att man kan bestämma sig att det ska bli. Jag tänker lite som i att ha mål. Jag ska cykla till Paris och detta måste jag göra för att orka, det kanske kommer bli jobbigt, kämpigt och inte så kul i början men ju bättre man blir och ju mer man lär sig så kommer det att vända. Bli enklare och roligare. Vi får se när den dagen kommer hos mig.

Jag har börjat cykla inför Paris, del 2

Pass, 6, 7, 8, 9 var på en cykel. Inomhus. Och här någonstans började jag fundera hur i hela friden skulle jag orka eller ens vilja cykla så mycket längre som det är till Paris…?

14606541_10154107055836379_6573284158854014619_nDet ÄR verkligen inte kul… men jag behöver få upp lite flås och trampandet och så tänker jag att om jag gör det tråkiga nu men ändå ”jobbet”, så kommer det bli lättare, enklare och förhoppningsvis ”kupigare” sen. Spinning ska jag också börja med har jag tänkt, 1 gång i veckan, har bara inte fått in någon kväll till det då jag har mycket jobb på just kvällar, spinning på dagtid hade passat mig helt klart bättre. Och nu kommer jag på att jag faktiskt inte ens har kollat upp det så jag skriver upp det:

  • Kolla upp var du kan köra spinning mitt på dagen Malin!

Men 10:e passet var utomhus. Och dessutom på en riktig cykel. Jag lånade hjälm av Morgan och cykel hos Roger (fint med fina vänner) men just cykeln hämtade jag en dag när Roger inte var hemma och pappa lämnade av mig. Det började blåsa upp, jag började nysa, funderade om jag hade för lite kläder på mig och den funderingen satte väl sig i ögonen för pappa ändrade ton och sa sedan: ”Du kan ju ångra dig med att cykla hem, vi slänger in cykeln i bilen så kör vi hem”

14463226_10154107055936379_8873223699478776928_nMen någonstans hade jag bestämt mig för att cykla hem och någonstans tänkte jag också hur svårt kan det vara… Pappa körde därifrån och jag började cykla. Hann bara ut på vägen utanför området förrän det blev motvind. Med en oskön blåst mitt i ansiktet konstaterade jag dessutom att jag inte ens visste eller kunde växla så istället fick jag trampa på. Jag svängde höger och fortsatte, cyklade nästan på en person i en kurva men kände mig lite cool där jag svängde förbi lite snabbt precis innan… och så kom jag ut på öppet fält och nej, då stannade jag och ringde Roger som berättade men jag förstod sådär. Testade mig fram lite och jag tror att det blev lite lättare men vet inte hur jag gjorde eller hur jag sedan skulle växla tillbaka så här lät jag bli det och ja, det får vara som det är tänkte jag. Det var också här jag flinade lite för på informationsmötet vi hade för någon vecka sedan, då slog det mig att det kan förekomma backar på rundan, denna dag kom jag på att det även kan blåsa och vara sämre väder än strålande solsken… Härligt att leva lite i en drömvärld 🙂

Jag kände mig ganska fri. Och lätt. Bilarna visade hänsyn och de flesta la sig mer åt mitten vilket var skönt. Något som inte var skönt var vinden. Jag insåg redan hos Rogers att jag nog hade för lite kläder och jag är lite känslig vid vind och kallt så jag cyklade på.

Ville njuta av turen och jag trodde att det skulle vara genom att titta på omgivningarna men då tappar man ju fokus på vägen så kanske njuta, är egentligen något annat. Vad är det alla njuter av när man är ute i många mil? Farten? Vinden kan det då inte vara…

En kaffe värmde hos farmor och farfar efter att jag kommit hem till byn och det var väl det jag mest njöt av den rundan. Trevligt sällskap men främst kaffe, något varmt men det var redan lite för sent. Några timmar senare började jag nysa och sedan låg jag nerbäddad typ till nu söndag. Så jag antecknar och lär mig:

  • Mer kläder på dig nästa gång Malin 

Nu är förkylningen under kontroll, den gjorde dock att jag missade lördagens träff med cykelgänget men söndagen är kvar så det är inte för sent så idag blir det iväg och träffa dem. Ska bli kul!

14520600_10154107055866379_5297949624794379507_n