Med Team Rynkeby Kristianstad. En magisk vecka på så många olika sätt! Insamlingen till Barncancerfonden, att vårt lag tog oss cyklande till Paris, att det gick så bra för mig, att jag nu efteråt har så fina minnen och vänner för livet. Här nedan kommer veckan dag för dag:
Känslan…
…. när man står redo och klar med grymt BIG leende och bara vill börja cykla
…. när man cyklar iväg och det bara känns… SÅ bra
… när stämningen är härligt skön
… när det inte blir som tänkt, så tänker man/gruppen om och bara gör det bästa
… när man cyklar in på hotellet och inser att man cyklat varenda meter av alla 21 mil
… när Fredrik summerar första dagen och säger ”MAGISKT”
Då är man fan glad !
—————————————————————————
20 mil och den här donnan Malin har cyklat varenda meter idag också, alltså, jissus! #ettstoppitaget
Ösregn direkt imorse och olalala, NU förstår jag alla träningstimmar i regn och hagel, vi skulle fixa det här och DET gjorde vi men vi var glada när vi kom fram…
Hände också en ny sak… Det kom ett backparti och förr hade jag bett om att få cykla på för att klara backen men nu kände jag mig superpigg och såg hur andra kämpade så jag hjälpte dem, pushade och ja, äntligen kunde jag ge tillbaka för alla de gånger jag har behövt och fått hjälp i backarna.
Ibland har man det lätt, ibland är det tufft, ibland vet man att det kommer tuffa backar närmsta dagarna… men det är bara att mata på, kämpa, trampa och främst – fortsätta att le, vi är på väg till Paris!
—————————————————————————-
Idag har jag ramlat med stående cykel för jag hade en klossklick som satt fast och fick lut över med kroppen, så nu har jag gjort och kan det.
Sol första dagen, regn andra så idag varierade vi oss med blåst.
Nu börjar det kännas lite här och där, för alla så det är ingen idé att gnälla så jag sjunger. Och ler. Hejar. Och trampar. Och är först på maten vid varje stopp.
Jag cyklar fortfarande och kan bara skaka på huvudet åt hela situationen, jissus vad som kan hända på 3 månader liksom. Och ja, benen fortsätter sova men det verkar ju uppenbarligen gå att cykla så jag trampar på. Men vad skönt det var att komma fram, pusta ut, äta lite till, en varm dusch och häng med min sovkompis Mim.
Snart middag, infokväll och höra om morgondagen då den ”berömda” backen väntar men den siktar jag på att ta.
Tack alla för alla hejarop! Ni är underbara!
—————————————————————————-
Skitväder gånger 3. Alltså 3 som 3000… Kissepaus efter 3 mil och man insåg att varenda sak man hade på sig låg slickat på kroppen, allt var mer än blött. Och så av med de kläderna, kissa och sen TA PÅ de våta och kalla kläderna igen och så iväg och då öppnade sig himlen ännu mer…
Frukosten vid 8 mil var som värsta hallelujamoment! Så, tufft att köra vidare och kanske också för att jag började känna mer i nacken. Nina har knäckt mig varje kväll men nu stramade det ner i ryggen. Till slut kom tårarna och då kom även en grym nerförsbacke där man i detta väder fick ligga på bromsarna och voilà så gjorde det ännu mer ont.
När vi stannade inför den ”berömda” backen för fix och pepp så var jag lite låg men bara till en belgisk tjej kikade ut från fönstret på andra våningen där vi stod och skällde något i sådär 5 minuter. Alltså jissus vad hon skrek något av någon anledning, vi förstod ju inte henne…
Backen var tuff men gjorde tappert och bra första försök. Även andra och tredje och ja, upp kom jag till slut. Härlig känsla! Sedan var det ”bara” några mil kvar och vi anlände här till hotellet i Belgien och jag räknar nu ner till det som räddat mig många gånger dessa dagar – MAT!
Fyra dagar nu och fortfarande cyklat varenda meter, jissus… Och tack igen för alla hejarop, tack!
—————————————————————————-
”Jag har luktat på infektioner som luktar bättre” Den kommentaren fick vi om våra skor imorse så denna dag började med gapskratt.
”En liten backe i början” sas det men alltså, vi har olika definitioner på liten tänkte jag när jag besegrade berget.
Sedan hade vi äcklig backe. Och en till. Och en till, det tog liksom inte slut (sammanlagt blev det ca 17 mil backe idag…) Relativt pigg så jag bara trampade på, gick mer än bra och till slut fick jag kommentaren: ”Malin, magiskt bra”
Fredriks ord och jag log (och fnittrade för mig själv) så en glad Malin till lunch men sedan började det…
Den äckliga nedförsbacken kom och jag fick hålla hårt på bromsen vilket var svårt eftersom jag inte har 100% styrka i mitt grepp sedan dag 1 och det stack från nacken ner i ryggen. Asfalten blev sämre så lite guppigt hela tiden vilket kändes som knivar in i det 2 cm öppna såret i ljumsken. Ny backe, givetvis… och låren började kännas stumma. Tårarna rann fram till fikan då jag gick iväg, hittade en buske att kissa bakom och där var en nässla jag upptäckte försent… skit, pust och stön.
Men Coca Cola och Nutella smakade gott, liksom stunden för mig själv i skuggan och så läste jag alla kommentarerna jag fått från gårdagens inlägg. Så rörd! Och så grät jag lite men då av annan anledning och så var det dags för sista etappen på 4 mil…
Det var en tyst Malin hem och en del ville säga högt hur ont det gjorde överallt men… jag ser och vet att fler har ont, så det liksom kvittar och känns onödigt. Så jag var tyst och trampade på och voilà, plötsligt var vi framme och jag fick säga check på att cyklat varenda meter även dag 5!
Det blev en lång kram efteråt med grymma och bästa Ida!
Imorgon väntar ny backig dag men alltså, har man klarat 5 dagar och fått så mycket pepp från så många och så lägger man till tjockt pannben som jag tror fan har dubblats denna vecka, då är man ganska laddad.
Åter igen, tack alla! Pussar, kärlek och guldmedalj till alla som på något sätt är med mig på denna resa!
—————————————————————————-
Vad säger man… klarade även hela dag 6 och jag fortsätter att både skaka på huvudet och le ännu större.
”Cykling känns” sa Paul på första träningslägret och det tog jag fasta på för japp, det känns. Både här och där men jag trampar på, uppenbarligen…
Jag konstaterar även att Sverige är ett platt land så är det någon som vill påstå annat, cykla ner till mig nu så är jag beredd på att ta en diskussion…
Jobbig men fantastisk dag! Skönt att komma fram, att klarat såhär långt och imorgon är det bara liiiiite till innan vi glider in i Paris.
Dagen avslutades med finfin teaterföreställning som gav gapskratt, grisövning, Mc Donalds glass och sista medaljutlämningen. Och ännu fler gapskratt. Och lite tårar. Det är känslosamt att göra denna resa med ett gäng och det känns… ja, det känns både glatt och ledsamt att det snart är över.
Nu går jag och lägger mig. LADDA OM och göra mig redo för sista dagen. Jag ska fortsätta le… som jag har gjort hela resan, med vetskapen att jag fått några riktigt fina vänner för livet. Det känns fint.
—————————————————————————-
Sista morgonen… dagen D… det kändes… ”Ta en vän och ställ upp er” sa Fredrik och jag tittade direkt på Polle, givetvis ville jag cykla in till Paris med honom!
Polle är… Polle. Och jag skulle inte bara kunna skriva en bok om honom, jag skulle kunnat skriva en serie i 16 delar. Han har verkligen lyst upp veckan, gett mig sjukt många leende, skratt och goa kommentarer.
Att komma fram… slappna av, förstå vad vi gjort, tårarna började rinna och det var en hel del kramar. Alla i gänget har verkligen börjat på sin ruta 1 och därifrån hoppat några steg, utvecklats så lika glad jag är för min egen prestation, så har det varit grymt inspirerande att se andras resa!
Några bestämde sig för att ta en runda till Eiffeltornet och jag var inte sen att hänga på. ”Heeelt galet” mumlade jag flera gånger, för 3 månader sedan cyklade jag inte och nu cyklar jag mitt inne i Paris”.
Vi hamnade mellan ett danskt och norskt Team Rynkeby gäng och det där kändes mäktigt, ca 100 personer ”gulingar” glida på Paris gator.
Kvällen avslutades med middag och insikten att det kommer att kännas tomt. Och konstigt. Ett annorlunda år, på många sätt, 3 månaderna har det hänt massor för att avsluta med en magisk vecka… Jag har hängt med detta gäng 10 månader och nu är det över. Eller… ”Varje slut är början på något nytt”, frågan är bara vad…
—————————————————————————-
2 april var första passet utomhus med Team Rynkeby Kristianstad och det var också den dag jag lärde mig att det tydligen var några klossar som skulle skruvas på under skorna för att fästa, inte konstigt att jag inte klarat det de 3 gånger jag varit ute på gatan och försökt…
6 veckor senare låg jag inlagd på sjukhus i 4 dagar och blev sen utskriven med svullna sovande stickande ben. Och käpp.
7 veckor senare sov fortfarande mina ben, men jag hade fått ihop mina 300 mil och var redo att cykla!
1 vecka senare och sammanlagt 14 veckor, är jag nu i Paris, har gåshud över hela kroppen, tårarna bara rann när vi kom till Team Rynkebys samlingsplats, vi har fått ihop ofantligt mycket pengar som går direkt till Barncancerfonden! Och… Jag vet hur dålig jag faktiskt var där i början på att cykla, jag vet det men jag vet också hur jag kämpat, slitit och aldrig gett upp och idag är jag så GALET glad och stolt att jag lyckats cykla hela vägen till Paris!
Så ja, en ny föreläsning om pannben och koll på tankar lär definitivt komma framöver.
Tack ALLA som stöttat och hejat på mig på denna resa, ni är många och heeeelt fantastiska!Att stå vid Eiffeltornet och lyfta min järngulakompis, wow… – I did it!!!
Trackbacks/Pingbacks